Många skulle nog uppleva det som genant att bli avslöjade med att bära peruk, åtminstone i västvärlden. Samtidigt är det nog få som inte har förståelse för de som väljer att bära peruk, framför allt om de drabbats av håravfall till följd av sjukdom. Med tupé förhåller det sig annorlunda. Den har alltid betraktats som lite löjlig. Många av de som hånar tupén är nog omedvetna om att den burits av män som Julius Caesar, John Wayne och Sean Connery. Den sistnämnde har dock endast burit tupé på vita duken, och syns utan den såväl privat som i offentliga sammanhang.
Precis som en större peruk tillverkas en tupé av riktigt hår, av syntetmaterial eller i vissa fall av naturliga fibrer av annat slag. Det vanligaste är att tupén bärs av män för att dölja tunnhårighet eller skallighet, men detta kan drabba även kvinnor. Därför är det inte ovanligt att även kvinnor använder tupéer. Trots detta blir tupéerna allt mer ovanliga. Idag finns det många alternativ, inte minst olika medicinska behandlingar som kan återställa partiella hårförluster. Dessutom blir det allt mer socialt accepterat att vara skallig eller tunnhårig. I Sverige är det till exempel ett fullgott alternativ att raka av sig allt hår när hårfästet börjar krypa uppåt. Det som vissa upplever som ett mode kan alltså vara början till slutet för en mer än 5000 år gammal företeelse.
Tupé-historia
Det finns en gammal och inte särskilt stolt tradition av att misstro skalliga. Denna daterar sig enligt historikerna åtminstone till 3100-talet före vår tideräknings början. Så gammal är den äldsta tupé som hittats av arkeologer. Den tupén återfanns i en egyptisk grav. Det är dock inte säkert att egyptierna såg ned på skalliga. Många i det antika Egypten rakade av sig håret på huvudet och skyddade hjässan med en peruk. Klart är dock att man i det antika Rom, och i Orienten under tidig medeltid, föraktade skalliga. Både den romerske poeten Ovidius och huvudpersonen Scheherazade i sagosamlingen Tusen och en natt ser hårlösa män som det fulaste som finns.